lördag 17 februari 2018

Säger du jag, mig, mitt eller min i varje mening?

När jag skrev boken Sommaren 2124 skapade jag en karaktär med en speciell, levande person som råmall - en person som alltid pratade om sig själv och om vad hon tyckte och tänkte.

För att nå dit skev jag först dialogerna som vanligt sedan gick jag tillbaka och skrev om varje mening för att få in ett jag eller mig i varje.

Under tiden jag ändrade blev jag förundrad över vilken hemsk människa det blev. Jag till och med skrattade högt åt eländet.

Här är en av dialogerna, vad tycker ni? Verkar Solia trevlig? Känner du igen någon? Dig själv eller någon annan?

Jag kom in på jobbet och stannade för identifiering vid ögonskanningen. ”Välkommen till Landsledningen Vanna Johnsdotter, klockan är nio och trettiosju”. Displayen visade två, gulmarkerade, inplanerade möten idag – om man var försenad var de röda. Mitt kontor låg ganska långt bort, idag kändes det längre än vanligt men jag struntade i svävarbräda - inte läge för den idag. Jag suckade. Efter den långa promenaden mötte jag Solia, min sekreterare.

Men Gud, Vanna. Vad har hänt? utbrast hon och tittade bestört på mig. Dina ben är ju alldeles blodiga och vilken bula du har i pannan.
Jag snubblade på tröskeln när jag gick av Aerobusen och ramlade ner på perrongen. En man…
Ja, det hände nästan mig också idag. Jag skulle kliva på och jag snubblade så en man som stod innanför fick fånga upp mig, sa hon och orden smattrade snabbt. Jag blev så rädd, jag förstår inte vad de har gjort med vagnarna. Jag kunde ju slått ihjäl mig. Som tur var fanns en karl precis nära mig som hjälpte mig till en plats. Han var så snäll mot mig. Jag slog mig förstås inte lika mycket som du men jag har fortfarande ont i tån som jag slog i. Titta, krävde hon och tog av sig skon för att visade sina röda tå.
Jag tittade men orkade inte kommentera hennes egomalande nu. Besöksstolen i den långa korridoren lockade, jag sjönk ner för att vila en stund. Solias tjattrande gjorde mig både trött och irriterad. I vareviga mening använde hon jag eller mig, eller båda. Ofta orkade jag bara inte lyssna. Vem som var i överdrivet fokus i hennes liv gick inte att ta miste på. Jag tittade på mina knän och kände på pannan, fingrarna blev röda av blod. Solia stod kvar bredvid mig och kanske förstod hon för en gångs skull att det var smartast att vara tyst. Eter en stund reste jag mig för att gå till toaletten, såren behövde göras rent.
Ska jag hjälpa dig? sa Solia smått beskyddande.
Gör som du vill men jag klarar mig, det är bara skrapsår. Helst ville jag bara få lugn och ro.
Kom med mig. Hon tog mig resolut i armen. Jag ska hjälpa dig att tvätta rent såren, så får du berätta för mig vad som hände. Jag måste få höra.
Vi gick in på damtoaletten, förbandslådan på väggen hängde snett eftersom ett fäste var trasigt. Jag öppnade den försiktigt.
Nej, sätt dig, beordrade Solia, jag tar det.
Jag suckade och satte mig på pallen vid väggen. Trots allt vore det skönt att bli lite omhändertagen. Solia tog fram Calendula och gjorde rent såren på händerna med lite väl våldsam hand. Det gjorde ont, jag kved.
Du måste berätta för mig nu. Berätta allt, för mig. Jag vill veta. Hon knuffade mig på armen. Nå? Du sa något om en man. Säg, lockade hon och som alltid var hennes ögon obehagligt krävande för att få kontakt med mina, samtidigt som hon log.
När Aerobusen stannade i Hjo steg en man på.  
Vet du, jag träffade också en man igår på Rödesunds livs, han var så jäkla snygg. Undrar vem det är? tänkte jag. Jag har aldrig sett honom förut.

Okej, då pratar vi om dig. Jag suckade och Solia tittade upp på mig med sina stora, översminkade ögon. Hennes blick ändrades.
Nej, nu ska inte jag prata, fortsätt nu, berätta för mig, lockade hon återigen.
Han ramlade också, han snubblade precis som jag när han gick på. Det var riktigt komiskt faktiskt, en stor karl som ramlar pladask och blir liggande raklång på golvet. Jag log över minnesbilden.
Vad konstigt egentligen, att både du och jag ramlade? fnissade hon men viftade åt mig att fortsätta.
Sen pratade vi lite, han var trevlig. Jag har sett honom på Aerobusen förut.
Jag tycker han verkar mesig. En trevlig karl som snubblar, hur manligt är det? Tacka vet jag en man som kan starta en motorsåg samtidigt som han håller den i handen. Det tycker jag är sexigt.
Hon övergick till att ta hand om mina knän.
Jag valde att vara tyst och jag ville ha tankarna för mig själv om det som hänt men jag blev naturligtvis avbruten.
Nej, nu vill jag veta mer. Fortsätt, tjatade Solia med sitt stora leende och sina krävande ögon. Hon fäste stora plåster på mina knän.
Jag fortsatte men höll det kort. Jag ville vara ensam.
Det var inget märkvärdigt. Han sa inte så mycket, han presenterade sig, vi pratade om att läsa och sen var jag framme, ungefär så. När det var dags att gå av snubblade jag som sagt, då hoppade han också av och hjälpte mig.
Vet jag vem det är? Stötte han på dig? Solia sökte intensivt min blick och tittade på mig med höjda ögonbryn.
När jag inte reagerade, knuffade hon mig i sidan.
– Du, jag vill veta, kom igen nu. Jag tycker du har varit ensam, alldeles för länge. Jag skulle inte missa en sån chans.
Ha inte så bråttom, var sak har sin tid, förmanade jag och orken tog slut eftersom hon klev över en av mina gränser.
Hon kom för nära och var alldeles för pratsam för att jag skulle känna mig bekväm.
- Han heter Tomi tror jag och steg på Aerobusen vid Paradiset. Du får ursäkta men jag vill inte prata mer om det.
Solia suckade och plockade undan.

Usch, jag är mycket mer romantisk än du, klagade hon, men jag tror att du är intresserad av honom i alla fall men visst, jag ska inte tjata. Jag kommer att få rätt, det vet jag...


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar